Lämnad av sambo efter sju år

Ja. Vad fan ska jag säga?

Vi hade ett fantastiskt förhållande. Varje dag var bättre än den andra, det fanns ingenting som indikerade på att någon av oss skulle göra slut – någonsin. Men för nästan två månader sedan kom det från ingenstans. Han är inte kär i mig längre. Han älskar mig, men han är inte kär. Och som om det inte var nog har han träffat en ny, en (för mig före detta) gemensam vän till oss som dessutom är hans bästa kompis exflickvän. De har inte gått bakom ryggen på mig, men de började träffas ganska direkt efter han gjorde slut. Han säger att det inte var därför han gjorde slut med mig och jag vill tro honom, men det är av självklara anledningar ganska svårt.

Hans bästa vän pratar inte med honom längre, han är både arg och ledsen och min exsambo tycker att han beter sig illa. Att han borde vara snällare och mer förstående mot dom båda, framförallt henne, i denna situation. Han menar att ingen av dom kan styra över sina känslor och att de inte hade för avsikt att det skulle bli såhär, men vad ska de göra när de nu är så kära i varandra? Han säger samma sak till mig. Det var inte meningen, säger han, men han kan inte hjälpa hur han känner. Han förstår att jag är ledsen men han tycker inte att han gör något “fel”. Han förtjänar ju också att vara lycklig. Det är svårt för honom också, säger han, dels för att han sårar mig och dels för att han vill vara med en ny person vilket plågar mig till döds. Han säger att han inte kan svara för andras känslor och att andras känslor (inte bara mina) inte är hans ansvar, vilket tekniskt sett är sant. Han har rationaliteten på sin sida. Därför är det omöjligt att motsätta sig det han säger, det är omöjligt för mig att kontra med hur skadad jag känner mig, hur ont det gör, för jag måste ju förstå att han inte kan hjälpa det.

I början pratade vi mycket och han lyssnade på allt jag hade att säga, men ju längre tiden går, desto mer rynkar han ögonbrynen och reagerar nästan med ilska när jag försöker prata om det som händer just nu. Han är för trött, säger han, han har ingen energi kvar alls att prata om det. För han känner också smärta och han har dåligt samvete. Och han har ingenting mer att säga. Jag har ett mycket större behov av att prata, och han har ju inte bara varit min sambo – han har verkligen varit (och är…) min bästa vän. Jag har ingen annan att vända mig till.

Jag är så jävla underlägsen, sorgsen, skadad, känslig och ängslig. Jag känner att jag fysiskt krymper ihop och det genomsyrar precis allt. Mitt behov av kommunikation bryter ned honom och nu orkar han inte mer. Och han har en annan. Och jag har ingen. Jag orkar inte sträcka ut handen till någon. Jag vill inte prata med någon annan, orkar inte släppa in någon annan som inte förstår mig i mitt sjuka jävla huvud. Han är den enda som verkligen känner mig.

Men när vi väl pratar är det inte samma sak längre. Han har börjat använda logik “mot” mig och jag kan knappt säga någonting längre utan att han rationaliserar det till hans fördel. Han har även börjat säga märkliga saker, som att jag ser drogpåverkad ut, att jag har en manipulativ blick (som jag tydligen alltid haft, men inte kan hjälpa pga min psykiska ohälsa?). Att jag missuppfattar honom med flit, eller saker som att “det där har vi redan pratat om, jag orkar inte ta det igen” även fast jag inte alls minns att vi pratat om det. Det kan vara så att jag tränger bort en del för att mitt psyke helt enkelt inte orkar heller, men vissa saker är jag säker på att vi inte pratat om. Han säger också att han inte kan vara min livlina längre. Att jag måste hitta hjälp från någon annan, för han kan inte vara den som hjälper mig. Det köper jag, men… samtidigt säger han fortfarande att jag också är hans bästa vän och att han fortfarande älskar mig. Jag vet att jag ältar, men jag genomgår mitt livs största kris och kan inte hantera det annorlunda i dagsläget. Och jag vet ju inte vem annars jag ska vända mig till om inte honom.

Det är som att han under bara de senaste två månaderna blivit som förbytt. Jag känner inte igen honom alls, det är som att prata med en främling. Ibland upplever jag honom nästan som elak, men under våra år tillsammans har han aldrig visat minsta tecken på att vara varken elak eller manipulativ. Att säga att jag har en “manipulativ blick” och ser drogpåverkad ut är även det helt bortom mig att det kommer från honom. Är det normalt att bete sig så vid ett uppbrott? Jag har ingen aning, för detta är mitt första riktigt långa förhållande. Jag VET att “min” exsambo aldrig skulle säga eller bete sig såhär. Har någon erfarenhet av liknande?

Vi bor ihop fortfarande och ser varandra en del. Jag vet inte hur länge det kommer vara så. Han är borta mycket, hos den andra, och det är tortyr. Såklart. Men tortyren av att inte bo med honom skulle vara värre. Jag klarar mig inte utan honom. Nu kommer ni skriva “så kan ni absolut inte ha det, du måste bryta dig loss för att klara dig på egen hand”, men jag vill inte. Jag vill bara vara med honom. Jag skiter i om det är nedbrytande som fan. Jag klarar mig inte utan honom. “Jo”, kommer ni skriva. Nej, är mitt svar. Ni förstår inte hur mycket denna person betyder för mig. Han är allt, allt, allt och jag vill inte se en framtid där det inte är vi. Jag KAN inte se en framtid där det inte är vi. “Det kommer bli bättre” säger alla. Det kommer inte bli bättre. Jag känner mig själv och jag vet att jag inte kommer klara detta.

Jag har slutat äta. Min tidigare anorexi som jag trodde jag blivit av med kom som ett brev på posten i samband med detta kan man säga. Jag vill egentligen inte dö, för det är så jävla orättvist mot honom och andra i min närhet. Men jag ska inte ljuga: en del av mig önskar att jag bara fick svälta till döds. Att jag kunde dricka så mycket alkohol att mitt hjärta helt enkelt stannar när jag somnar. För jag ser ingen framtid. Det finns ingen framtid. Jag vill ingenting. Inte utan honom.

Jag har varit sjukskriven ett tag men börjar jobba om en vecka. Vet inte hur jag ska klara det. Men samtidigt vet jag inte hur jag ska orka gå runt hemma med mina tankar. Jag orkar ingenting. Jag vill ingenting. Jag vill bara ha oss tillbaks och jag är rädd att det kommer driva mig till döden. Att jag kommer bli vansinnig. Enda anledningen till att jag ens går upp ur sängen är för att min magkänsla fortfarande säger att det finns ett hopp om oss. Och det lilla, lilla hoppet jag har kvar är det enda jag orkar leva för. Jag vet att jag skrev att jag egentligen inte ville dö, men den tanken suddas ut mer och mer för varje dag.

Jag vill inte mer. Jag orkar inte.

Jag orkar inte.

Hej,

Usch får ont i kroppen av att läsa det du skriver. Känner igen mig. Uppbrott är ungefär som att gå in i en psykos, det är smärta på högsta nivå. Vill ge dig massor av kramar och vill inte att du ska vara ensam med det du genomlider just nu <3

Tycker det låter otjysst och inte så logiskt att bli ihop med sin bästa kompis ex. “Normalt sätt” brukar man ju inte göra det om man bryr sig om sin kompis. Han kunde även ha väntat, inte så snabbt inpå bli ihop med en ny. Finns en hel del som man ju kan ifrågasätta med hans beteenden och val, känner jag när jag läser. Kanske är det även så att hans “försvarsmekanism” i detta är att känslomässigt stänga ute dig, för att stå ut själv med att göra såhär. Hade han varit mer öppen i hjärtat hade även han förstått smärtan och då förmodligen agerat annorlunda. Mer respektfullt. Låtit sin rationella sida tonas ner en smula.